På väg ditåt

De senaste dagarna har varit ganska gråa och tunga. Jag funderade en god stund på om jag överhuvudtaget vill ta upp det här ämnet, och om jag känner mej okej med att dela dessa tankar öppet.

Men kanske det är just det som behövs. Det går nämligen inte att förneka det: jag saknar hem, just nu så mycket att det bara värker inuti mej. Känslan har bubblat fram ordentligt efter projektveckans avslutning på torsdagen, och jag har gråtit en hel del. Och känt mej dålig och dum för det. Jag borde ju vara fylld av glädje och njuta av allt det fina jag får uppleva här! Jag har en fin skola, några goda nya vänner och en ny stad och ett nytt land att utforska. Men istället har jag gått omkring och känt mej malplacerad. Och saknat hem i massor.

Så jag vill skriva öppet om det här, framför allt för att kunna acceptera min hemlängtan och orka vidare. Jag är ute på ett äventyr som jag själv velat gå på och drömt massor om, men har ännu inte riktigt lärt mej att balansera mellan de nya upplevelserna och allt det viktiga och kära som väntar på mej därhemma. Men jag är på väg ditåt.