Det har tagit en stund för mej att komma åt att skriva igen. Dels har det varit mycket på gång, dels behövde jag lite tid för att skriva om dessa upplevelser.
I tisdags hade jag glädjen att få ställa upp med en kort solokonsert på skolan. Alla rytmiska studeranden på DJM får årligen möjligheten att samla ihop et 20 minuter långt konsertprogram enligt eget tycke - tyngdpunkten är altså i det konstnärliga. Och den egna instrumentläraren är på plats för att senare kunna ge feedback.
Mitt konsertprogram bestod av tre egna och en lånad låt - alla på finska. Två av mina låtar var såna som vi har sjungit med Ensemble Norma, men som nu blev arrangerade för ett band bestående kontrabas, piano, trummor och sång. De två andra fick vi arrangemangs-mässigt experimentera lite mer med.
Det var en så otroligt befriande känsla att få jobba med denna uppsättning och öva med ett eget band! Att sjunga som solist med ett instrumentalband är sist och slutligen något helt annat än den a cappella -uppsättning som jag är van med. Bandet erbjuder på helt nya utmaningar och sätt att utveckla mej själv på. För att inte tala om hela äventyret med att skriva sånger och framföra dem själv!
Men direkt efter själva konserten var jag väldigt omtumlad. Dels så kände jag att jag inte var fullt så närvarande under konserten som jag skulle ha velat vara, dels mindes jag inte så mycket av det hela - och dels var det en del hastigt uttalade kommentarer direkt efteråt som gjorde mej konfunderad. Osäkerheten bubblade fram tillsammans med mina gamla sång-demoner, och fick mej att känna mej riktigt misslyckad. Det tog ett gott tag före jag klarade av att hämta andan och lugna ner mej.
Det var lyssnandet av konsert-inspelningen som till sist fick mej att hitta balansen. Där kunde jag höra det; min egen röst och min egna musik. Ibland med lite heshet i tonen, inte hela tiden kontrollerad och perfekt, men i alla fall. Och en hel massa saker fungerade också just som de skulle.
Jag tycker fortfarande att detta utbytesår är ett av de bästa beslut jag gjort i mitt liv. Visst, allt det tunga känns dubbelt så tungt då man är ”borta hemifrån”, men också det positiva tycks gå djupare i en god bemärkelse. Konserten i tisdags speglade min situation som sångare just nu. Jag vill uttrycka mycket och kan en hel del, men har fortfarande ett helt orimligt behov för acceptans och bekräftelse. Det är på tok för lätt att känna sig ynklig och oduglig! Så nu är min målsättning att stärka allt det goda jag har lärt mej, speciellt nu under den senaste hösten, och medvetet arbeta på att komma över rädslorna. Det är dags att göra det.
