Sista återkomsten.

Nu sitter jag i flygplanet till Danmark för sista gången (med den närmaste framtiden i åtanke). Jag har bara två veckor kvar av mitt utbytesår, eller Det Underbara Äventyret som jag kallade det i ett av de första blogginläggen.

Det är svårt att beskriva känslan som jag har just nu. Det känns stort, känsligt, lyckligt och vemodigt, allt på samma gång. Danmarks-året har varit ett av de bästa, tyngsta och mest lärorika åren i mitt liv. Jag tror inte att jag har påverkats av min omgivning och utvecklats såhär mycket under ett år någonsin tidigare - åtminstone inte så att jag skulle ha varit medveten om det.

Att flytta tillbaka hem till Finland är något jag har väntat på och sett fram emot under hela året. Inte minst för att jag ska få flytta ihop med min bästa vän och den härligaste kille jag vet - pojkvännen min. (Det är absolut inte det enda som väntar mej därhemma, men nog det som värmer mej aldra mest just nu.) Samtidigt som jag gläder mej till det nya, gemensamma äventyret, så vet jag att jag kommer att sakna mitt liv i Danmark. Åh så jag kommer att sakna! Jag har lärt mej att stå på mina egna ben på ett helt nytt sätt, både som musiker och människa. Jag har vågat vara mer öppen för det nya och okända, men också gå ifrån saker och ta tid för mej själv när jag har behövt det. Jag har fått en hel bunt med nya, underbara vänner! Jag har kommit igång med ett nytt språk (något jag inte lyckats med under de senaste tio åren!), om nu inte felfritt, så åtminstone så att kommunikationen flyter. Jag har kommit i farten med att skriva egna sånger för bara mej, satt ihop ett band för att framföra mitt material och uppträtt med dem som sångsolist. Jag haft min första sångelev, kör och sånggrupp - och upptäckt att jag inte bara trivs som undervisare, utan rentav har mycket att ge! Jag har gått in på djupet med sångstudierna, och börjat ana vad det är jag helst vill med min röst. Jag har varit mycket lugnare än förr, och kunnat ta överraskande situationer utan en massa onödig stress. Jag har levt livet.

De nästa två veckorna kommer säkert att vara väldigt, väldigt emotionella.

Om vad ett försenat tåg kan orsaka

Jag är så himla nöjd med den här känslan av att saker nog ordnar sig till sist! Inte för att jag hoppas på att bli fast i ett tåg för tre timmar varje vecka, eller för att jag absolut vill betala mera för att få byta flygbiljetter på kort varsel och övernatta ex tempore i Köpenhamn. Men att finna sig i oväntade situationer där man lär sig något nytt, det uppskattar jag. Jag har definitivt inte varit särskilt bra för det förr. Nu hoppas jag ju att det senaste året lärt mej något på den fronten...

Sitter lite omtöcknad på Kastrup flygfält och väntar på att boardingen ska köra igång. I Helsingfors styr jag direkt kosan direkt till Musikhuset och ett rep med Ensemble Norma. Det ska bli kul!

Grammatikaliska fynd

Grammatik-genomgång på danskatimmen.

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort för mej. Jag börjar sakta men säkert lära mej att använda imperfekt i danskan! De oregelbundna formerna kändes såpass jobbiga till en början, att jag lärde mej att automatisk använda perfekt, dvs. "har gjort" istället för "gjorde". Detta skedde halvt omedvetet, då det viktigaste var bara att få sej förstådd, och då det var betydligt lättare att gissa sej till den rätta perfekt-formen istället för de krångilga imperfektet, som jag nästan aldrig fick rätt.

Nu, när jag så småningom börjar ha mera koll över språket, upptäckte jag denna tendens, och bestämde mej för att ändra på den. Det handlar inte bara om grammatik, utan också om en relativt stor innebörds-skillnad - så HURRA HURRA för upptäckten!

Turné med DJM Big band

Bilderna får tala för sig. Fyra dagar, sex konserter runt Danmark och norra Tyskland, ett tjugotal fina musiker och en massa nya vänner. Per Mikkelsen, Karmen Rõivassepp, Lars Raun och jag står för fotografierna.

Dethär är just det som jag behöver - mera erfarenheter av att uppträda som solist, och helst i flera omgångar! Känner mej väldigt taggad inför hela våren. Det ska bli mera egen musik, undervisningserfarenhet, uppträdanden, samarbete med fina musiker… Jag är nog otroligt lyckligt lottad i och med att jag har möjligheten att studera dethär, att få lära mig och utvecklas som musiker på heltid! En sån glädje!

Fina fynd

Veckan i Århus började i dramatiska tecken, då jag i tisdags vaknade med hög feber. Först trodde jag att det bara var muskelvärk efter måndagens gym-timme, men några timmar (och en febertermometer) senare insåg jag att jag nog var ordentligt sjuk! Så jag annullerade allt, låg hemma och lyssnade igenom hälften av mina Harry Potter -ljudböcker. Bästa sjukgöran, förresten.

En och en halv feberfri dag senare sitter jag nu hemma och finslipar mitt big band -arrangemang inför morgondagens rep. Hoppas på att skriva om det mera imorgon - det är ett superhäftigt projekt vi håller på med! Men före det vill jag ännu dra uppmärksamheten till mitt nyaste fynd ur cykelkällarens fritt fram -hörna; denna tjusiga ugn i mikrostorlek! Pojkvännens och moderns tvivel till trots provkörde jag den redan i onsdags, då febriga jag bara måste tvinga lite käk i sig. Idag, med en lite försiktigare temperaturpolitik, blev min färdigpizza helt perfekt. Ojojoj vad små saker kan göra en glad!

ps. Fördelar med det danska klimatet: perfekt cykelväder redan i januari, till och med växlarna fungerar då temperaturen är rejält över 0°C. Nackdelar: det regnar. I januari! Jag är mentalt helt i mars redan...

Jag lever!

Under de senaste två veckorna har jag gått omkring och funderat en hel del kring positiv flow och hur jag vill arbeta med musiken och mina studier. Kanske det faktiskt är något magiskt med årsskiftet och symboliken kring det! Vårterminen känns i varje fall som en ny början. Även om den senaste början (dvs. höstterminen) var allt annat än dålig, så anar jag mera inspiration och givande tider för den kommande våren. Hurra för det!

ps. Har cyklat segt genom hela den århusianska vintern (som jag fått vara med om). Vintern här är inget att hurra för, men cyklandet gillar jag.

Slutrakan

Mitt projekt under den senaste månaden och speciellt de två senaste veckorna har varit, som ofta i november, att skriva en ansökan till Svenska Kulturfonden. Skrivprocessen har denna gång varit extra trevlig, eftersom jag övergett mitt kantigt sakliga och smått frustrations-orsakande textprogram, och övergått till den meditativa världen av OmmWriter.

Programmet har inbyggda ljud för både tangenter och bakgrundsbrus (och naturligtvis alternativet för inga ljud alls). Det gick tyvärr inte att dela här på bloggen.

Min kära hälft därhemma i Finland tycker att jag är rätt knasig då en bakgrundsbild, lite trevlig musik och ett begränsat men mysigt urval på fonter gör mej såhär lyrisk - och han är knappast ensam med de tankarna. Ni får tycka vad ni vill, jag inser nog fjant-faktorn i det hela! Faktum är bara att jag koncentrerar mej så mycket bättre och uppnår lättare en flow i mitt skrivande med detta program. Empirin står helt enkelt på min sida.

Och hur var det med ansökan? Nu ska jag bara ha en sista genomgång med finansmonstret i vår grupp, och så bär det av. Ska se om jag dessutom klarar av att klämma in en konsertansökan och lite hops-funderande senare idag. Det känns skönt att få saker gjorda!

En sångares bekännelser

Det har tagit en stund för mej att komma åt att skriva igen. Dels har det varit mycket på gång, dels behövde jag lite tid för att skriva om dessa upplevelser.

I tisdags hade jag glädjen att få ställa upp med en kort solokonsert på skolan. Alla rytmiska studeranden på DJM får årligen möjligheten att samla ihop et 20 minuter långt konsertprogram enligt eget tycke - tyngdpunkten är altså i det konstnärliga. Och den egna instrumentläraren är på plats för att senare kunna ge feedback.

Mitt konsertprogram bestod av tre egna och en lånad låt - alla på finska. Två av mina låtar var såna som vi har sjungit med Ensemble Norma, men som nu blev arrangerade för ett band bestående kontrabas, piano, trummor och sång. De två andra fick vi arrangemangs-mässigt experimentera lite mer med.

Det var en så otroligt befriande känsla att få jobba med denna uppsättning och öva med ett eget band! Att sjunga som solist med ett instrumentalband är sist och slutligen något helt annat än den a cappella -uppsättning som jag är van med. Bandet erbjuder på helt nya utmaningar och sätt att utveckla mej själv på. För att inte tala om hela äventyret med att skriva sånger och framföra dem själv!

Men direkt efter själva konserten var jag väldigt omtumlad. Dels så kände jag att jag inte var fullt så närvarande under konserten som jag skulle ha velat vara, dels mindes jag inte så mycket av det hela - och dels var det en del hastigt uttalade kommentarer direkt efteråt som gjorde mej konfunderad. Osäkerheten bubblade fram tillsammans med mina gamla sång-demoner, och fick mej att känna mej riktigt misslyckad. Det tog ett gott tag före jag klarade av att hämta andan och lugna ner mej.

Det var lyssnandet av konsert-inspelningen som till sist fick mej att hitta balansen. Där kunde jag höra det; min egen röst och min egna musik. Ibland med lite heshet i tonen, inte hela tiden kontrollerad och perfekt, men i alla fall. Och en hel massa saker fungerade också just som de skulle.

Jag tycker fortfarande att detta utbytesår är ett av de bästa beslut jag gjort i mitt liv. Visst, allt det tunga känns dubbelt så tungt då man är ”borta hemifrån”, men också det positiva tycks gå djupare i en god bemärkelse. Konserten i tisdags speglade min situation som sångare just nu. Jag vill uttrycka mycket och kan en hel del, men har fortfarande ett helt orimligt behov för acceptans och bekräftelse. Det är på tok för lätt att känna sig ynklig och oduglig! Så nu är min målsättning att stärka allt det goda jag har lärt mej, speciellt nu under den senaste hösten, och medvetet arbeta på att komma över rädslorna. Det är dags att göra det.

På väg ditåt

De senaste dagarna har varit ganska gråa och tunga. Jag funderade en god stund på om jag överhuvudtaget vill ta upp det här ämnet, och om jag känner mej okej med att dela dessa tankar öppet.

Men kanske det är just det som behövs. Det går nämligen inte att förneka det: jag saknar hem, just nu så mycket att det bara värker inuti mej. Känslan har bubblat fram ordentligt efter projektveckans avslutning på torsdagen, och jag har gråtit en hel del. Och känt mej dålig och dum för det. Jag borde ju vara fylld av glädje och njuta av allt det fina jag får uppleva här! Jag har en fin skola, några goda nya vänner och en ny stad och ett nytt land att utforska. Men istället har jag gått omkring och känt mej malplacerad. Och saknat hem i massor.

Så jag vill skriva öppet om det här, framför allt för att kunna acceptera min hemlängtan och orka vidare. Jag är ute på ett äventyr som jag själv velat gå på och drömt massor om, men har ännu inte riktigt lärt mej att balansera mellan de nya upplevelserna och allt det viktiga och kära som väntar på mej därhemma. Men jag är på väg ditåt.

Motown-projekt

Morgonens skomode enligt vårt band såg ut såhär! I Århus pågår första halvan av en två veckors projektvecka. Vi rytmiska studeranden har blivit delade upp i grupper med var sitt tema - min grupp jobbar på motown-låtar som vår solist Anna Bell Berntholm-Jensen har skrivit (ljudprover från hennes kommande skiva finns till exempel här och här). Det har varit intensivt, speciellt då de 6-8 timmars dagliga rep pågår på danska, men samtidigt har jag njutit väldigt av att bara kunna hänga med ett annars rätt färdigt projekt! Det är så mycket annat just nu som kräver eget initiativ och ansvarstagande.

Nu sitter jag redan på flygplatsen i Köpenhamn, för under veckoslutet är det Ensemble Norma och Klemetti-tävlingen som gäller. Upp med tummarna!

Besök från Finland

De senaste dagarna har varit väldigt händelserika, inte minst för att jag har haft besök från Finland! Elina och Maria, som båda studerar på Sibelius-Akademin, och som var i utbyte här för två år sen, var här i tre dagar. Det var just Elina som jag pratade mycket med under ansökningsprocessen, och som jag fick mycket praktiska tips och rekommendationer av.

Elina var väldigt slug och mutade mej direkt med en present. Jag blev så glad! Att prata med någon som redan upplevt utbytesåret och gått tillbaka till vardagen därhemma kändes väldigt givande.

På fredag var det fest! Vi åt dansk middag hos min danska mentor Mette (det hoppas jag på att få bilder av de andra) och fortsatte därifrån till skolans fest med nyårs-tema. Kvällen gick altså ut på att fira det nya, påbörjade skolåret. Just före midnatt hade vi en stor nedräkning till klockan 00.00, och så blev det det klassiska nyårs-lyckönskandet och en massa kramar åt alla håll.

Av nån anledning var det enda jag fick fotat detta floorball-spel. Det var skitroligt, även om mitt och Elinas team förlorade.

Nästa dag var det dags för Elina och Maria att åka vidare till Köpenhamn. Flickorna bjöd oss på brunch, och så kände vi oss rätt nostalgiska tillsammans. Jag har ju för tillfället bara någon månads vistelse att blicka tillbaka på, men det var inte svårt att leva sej in i Elinas och Marias upplevelser och saknad till det år de tillbringat här ett tag sen!

Om motivation och perspektiv

Jag lever! Har faktiskt varit på benen i snart en vecka, men takten har varit såpass intensiv att jag inte kommit åt att blogga. Nu kändes det som om det kunde vara en bra idé att sätta sej ner och skriva lite.

(Bildens kaffestund ägde visserligen rum redan i september på LYNfabrikkens mysiga café.)

Det känns som om hösten äntligen kom ikapp Århus under den veckan som jag låg hemma med flunssan. Luften är frisk men kylig om morgnarna, lövträden börjar få gula och röda toner och det regnar rätt ofta. Och om en dryg vecka är det efterårsferie, dvs. höstlov. Tiden har verkligen gått snabbt.

Jag är otroligt tacksam över den möjlighet som jag har här till att få lite perspektiv på allt jag hållit på med de senaste åren. Redan nu, efter en månads vistelse utomlands, så känns det som om jag lärt mej många väsentliga saker om både mej själv och musiken. Tänk vad det kommer att vara om åtta månader, då det är dags att åka tillbaka hem! Fast jag är ordentligt sysselsatt här, så känns det som om jag skulle ha lite mera utrymme och frid för att tänka. Och sånt har man ju aldrig för mycket av.

Jag har funderat mycket på motivation och på hur jag vill att min vardag ska se ut, sådär på en mer abstrakt plan. Vad det är som får mej att njuta av musiken och må bra, helt enkelt. Hur jag ska gå till väga för att kunna vara motiverad och framför allt tillfreds med det jag gör. Det är stora och viktiga frågor som jag hade nästan lyckats glömma bort under de senaste studieåren.

Det skulle finnas så mycket att berätta om - människorna jag träffar här, härlig post hemifrån, kulturskillnader mellan Danmark och Finland, musikaliska ambitioner och insikter, galna planer inför framtiden, bestyr därhemma och om den kommande renoveringen... Jag ska försöka ta det bit för bit, vänta bara! Men just nu ska jag (som nästan alltid) till skolan och öva. Så vi får ta det sen. Ta hand om er, alla fina!

Sjukling

Jag har flunssa och har därför stannat hemma idag. Det har regnat praktiskt taget hela dagen, och jag har sovit, rivt matt-trasor (berättar mera senare), sovit lite mer och förberett ett litet blogginlägg om hur trevligt det är att få post. Men hur gick det sen? Ljuset är usselt att fota i (det förbannade dåliga vädret!) och när jag väl fick bilderna tagna, så märkte jag att båda av mina kablar för fil-överförning är på skolan.

Superdricka mot flunssa: kamomillte med honung och ingefära.

Så ni får nöja er med denna brillianta mobil-tagna bild istället, och jag återgår till att kika igenom tredje säsongen på "Sveriges fulaste hem". Hoppas på att kunna starta vardagen imorgon bitti med nya krafter. Ta vara på er!

Två nya bästa vänner

Jag påstår att dessa två anskaffningar har en central roll i att förbättra livskvaliteten här hos mej.

1) Livet utan gardiner har betytt väldigt tidiga väckningar, eftersom jag alltid vaknar till ljuset i halv sju-snåret på morgonen. Nu när jag väl köpt denna ögonbindel (och sovit en härligt mörk natt med hjälp av den), kan jag inte riktigt förstå, hur det tog mej så länge att komma till denna lösning.

2) Även om jag inte tycker mej vara en gym-människa, så gick jag och köpte ett månadskort till gymmet mittemot skolan. Argumenten "förmånligt", "praktiskt", "orkar inte leta upp något annat heller" och "att bara löpa håller inte ryggproblemen borta" spelade en dominant roll i beslutsfattandet. En sak leder till en annan: eftersom man inte får träna barfota, så skaffade jag mej skor som är möjligast nära till att vara barfota. Vadderingen är tunn och jag kan lätt stå på tår i dom, men de tycks ändå stöda foten. Jag tycker jag gjorde ett gott köp.

I sin helhet blev denna satsning alltså inte helt billig, så nu får jag lov att dra till gymmet extra ofta istället.

Hygge

Efter en arbetsam men givande dag väntade en trevlig överraskning i min epost - nämligen dessa myspys-bilder som min vän Karmen tagit! Hälften är från en ex tempore -promenad och kaffestund hos vår danska kompis, och hälften från veckoslutets plättkalas här hos mej. Senast nu har jag blivit fast besluten över att jag nog gärna jobbar intensivt och långa dagar under veckan, bara jag får koppla av under veckoslutet. Helst i gott sällskap, så som i detta fall.

Veckoslutet innehöll också en hejdundrande och en lite lugnare fest, loppisfyndande, inredningsprojekt härhemma och matlagning - men eftersom jag inte har fina bilder på allt det, så får vi ta det senare!

Karmen bloggar faktiskt också om sina utbytesstudier - klicka här för att ta er vidare dit.

Intryck av Århus

Det är snart två veckor sen jag kom till Århus. Före det har jag alltid bott i Helsingfors. Hela mitt lilla liv. Visst har jag rest runt en hel del, men det jag kallar hem har alltid varit i Helsingfors.
Kanske var det på tiden att styra kosan mot nya bekantskaper och äventyr! Att slå rot i en ny stad tar sin tid, men de första intrycken bildas snabbt.

Stads-idyll en bit bort från skolan

Om det är något som gör mej väldigt glad här, så är det att Århus är en cykelstad. Bredvid trottoaren för fotgängarna löper överallt antingen en egen cykel-fil, eller så är den målad på kanten av bilvägen. Visst, inte används hjälm här alls dess mera emellan Helsingfors cyklister, och handtecknen (då man signalerar om en vändning) ses sällan. Men trafiken här känns betydligt tryggare för en cyklist. Stationer med luftkompressor-pumpar finns lite här och var - på min tre kilometers skolväg har jag hittills hittat fem stycken, varav två i samband med cykelaffärer, en härhemma i cykelförrådet, en vid skolans cykelparkering och en vid en allmän cykelställning.

Luftkompressor vid skolans cykelparkering

Danskarnas uppfattning om arbetstid och fritid känns väldigt tudelad. Och ena sidan har jag mött på otroligt korta öppetider på kontor och olika anstalter. Till och med huskarln på en studentbostad här nära hade anmält, att han kan träffas fyra dagar i veckan under exakt en timme var! Telefon-mottagningstiden var sen en annan utsedd timme. Om man missar de utsedda tiderna, så är det väldigt sällan som det går att få tag på någon eller göra något åt saken. Som ett exempel: det tog mej tre besök på lokala LaerDansk (statens organisation som erbjuder danskatimmar för folk som just flyttat hit) att få mej anmäld överhuvudtaget - först var kontoret stängt, och sen var ansvarspersonen för nordiska språk inte anträffbar under receptionens öppetid! Också butikernas öppetider är relativt kortare, och de flesta matbutikerna har stängt på söndagar.

Och andra sidan har vi mänskorna på musikskolan, det vill säga både elever och lärare, som är som alla finska musikstuderanden och musiker som jag träffat. De är väldigt dedicerade till sina uppgifter, och kan lätt tillbringa 12-timmars dagar på skolan, och tycka att det nog behövs och hör till. Visst, den allmänna inställningen till arbetande känns lite mer avslappnad en den därhemma - åtminstone på skolan. Min måndag morgon börjar kl 8.30 med hørelære (solfa). Till den två timmar långa lektionen hör en paus, då alltid någon ur gruppen (också läraren är medräknad!) hämtar kaffe, bröd och smör åt hela gänget. Hygge inom ramarna av skolundervisningen, jo verkligen!

Festivalveckans gatuannons

Mina första veckor här har präglats av Århus Festuge, det vill säga Århus Festival Week. Det är en tio dagars festival som är på gång överallt i stan, från parkerna till konsertsalarna och biograferna. Om jag funderade de första ensamma kvällarna på vad i all världen jag ska hitta på med all denna tid, så har jag kunnat glömma den sorgen väldigt snabbt - det finns mer intressanta grejer att uppleva än vad en mänska kan ta in på en gång! Efter veckoslutets egna uppträdanden och upplevelser med skolans projekt var jag igår och lyssnade på jazz med New Orleans -influenser på utomhusscen. Idag ska det bli min favoritkör Vocal Lines jubileumskonsert, och för imorgon fick jag fixat gratis inträde till Ujazz, en en-dags kaskad av bland annat nordiska jazzensembler.

Det skulle finnas så mycket att skriva om! Mänskorna jag träffat, den kreativa atmosfären i skolan, planer gällande lägenheten... Samtidigt så har jag ärligt talat varit väldigt trött. Jag är otroligt stolt över att klara ungefär hälften av min undervisning på danska, men så är jag också alldeles slut på kvällen då jag cyklar hem från skolan. Förmodligen får jag jobba en hel del med att få allt igång - både språket, det musikaliska och det sociala - men jag har inte räknat med något mindre heller. Äventyrslandet börjar ta form.

Äntligen!

Jag har en cykel! Den är röd och den är min! Efter snart en vecka av långa promenader med en alltför tung ryggsäck känns detta väldigt befriande. Det är svårt att förklara känslan av återbefunnen frihet som cykeln väcker i mej. Det har kännats otroligt handikappat att inte ha en, men nu är det över!

Hur jag fick cykeln är egentligen en lite rolig historia. Först sökte jag cyklar på nätet, eftersom affärerna jag hittat i stan endast reparerade eller sålde nya sådana. Till sist erbjöd min varmemester (mellanting av disponent och gårdskarl) en cykel åt mej då jag frågade efter begagnade cyklar, men då hade den ännu ett lås utan nyckel och två tomma däck. Så igår kväll kånkade jag cykelskrället två kilometer till den näst närmaste cykelaffären (i den närmaste affären ville de inte bryta upp låset), och hoppades på att den inte skulle vara för dyr att reparera.

Nu är jag 500DKK fattigare och väldigt, väldigt mycket lyckligare!

Skulle ha en massa mer att berätta om, men nu bär det av till läseårets första studentfest. Vill bara säga att jag är jätterörd och glad över de mail, postsändelser, samtal och meddelanden som jag fått från alla er därhemma - ni skulle bara veta hur mycket de betyder för mej.

Utmaningar

Som utbyteselev har man en hel del olika utmaningar framför sej. Jag tror att jag har egentligen klarat mej ganska lätt undan med mycket av det praktiska. Jag blev ju antagen på första försöket till min önskeskola, bostaden ordnade sej nästan av sej självt - ja, inte ens språket känns omöjligt att lära sej. Men visst är det mycket av det praktiska som kräver en hel del aktivitet från min sida!

Det gäller oftast bara att ta själv reda på saker. Just nu väntar jag på att få mitt CPR-nummer, dvs. det danska socialskyddssignumet, som behövs för allt från att skaffa sej ett bibliotekskort till att öppna ett danskt bankkonto. En cykel, lite inredningsprylar för ökad trivsel här i lägenheten och en ugn (okej, den kommer jag knappast att få!) står också på önskelistan.
Ibland oroar jag mej för hur ekonomin ska gå ihop, men jag tror att det handlar mycket om att man i början får satsa lite extra på att komma igång. Ett utbytesår är ju knappast någonsin en finansiell succé, utan det är upplevelserna det handlar om. Och till grund och botten så har jag det faktiskt väldigt bra här.

Det svåraste just nu tycks vara det sociala. Inte bara att bygga upp nya relationer här i Danmark, utan också att vara ifrån alla därhemma. Mina känslor har åkt på berg-och-dalbana nu när pojkvännen strax ska återvända till Finland. Jag skulle inte vilja vara ifrån honom, även om jag samtidigt vet att det troligen kommer att vara mycket lättare att lära känna nya mänskor här då jag inte har någon att mysa med varje kväll. Delade känslor. Troligen blir det betydligt mycket lättare redan nästa vecka då skolan sätter igång!

---

Vad är det ni, kära folk, gärna vill höra om? Kommentarer och frågor är välkomna, om sådana dyker upp! Klicka bara på länken här under (för tillfället "No comments"), och skriv några rader åt mej :)

En fin fredag

Idag var vi och kikade på både min kommande skola, Borgerservice och Århus konstmuseum ARoS. Dessutom har vi smidit planer för en Köpenhamn-resa, köpt hem halva supermarketen och funderat på begagnade cyklar. Det vill säga en fin dag. Bildbevis följer!